Välj reformismens väg
Relaterat
Artikelbilder
Illustration: Kjell Nilsson-Mäki
Kommentarerna efter Hugo Chávez död säger en hel del om hans gärning och den politiska miljö han verkade i. Han var älskad och hatad in till det sista andetaget.
Precis som så många gånger förr när en latinamerikansk vänsterledare fallit, hördes i går amerikanska kongresspolitiker uttrycka sin glädje över dödsbudet. Samma reaktion alltså som när den chilenska armén, anförda av Augusto Pinochet, bombade La Monedapalatset i Santiago och störtade den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende.
President Chávez verkade på en historiskt misshandlad kontinent, präglad av enorma klyftor, nyliberal rovdrift, våldsamma motsättningar och det kalla krigets blocktänkande. Därför är det inte svårt att förstå att han byggde sitt presidentskap på konfrontation. Han överbryggade inte konflikterna, utan profiterade snarare på dem: anti-imperialismen och elitens privilegier; retoriken var mer revolutionär än reformistisk.
Ingen kan dock ta ifrån Chávez dennes insatser för att förbättra livsvillkoren för Venezuelas fattiga: den extrema fattigdomen halverades under hans tio första år vid makten. För många venezuelaner var han en hjälte. Men de sociala framstegen har varit starkt kopplade till Chávez personligen. Uppgiften att hans porträtt varit obligatoriskt på varje mjöl- och cementsäck ger en talande bild om ett samhälle format kring en mans vilja. Personfixeringen förklarar också den osäkerhet kring vad som ska hända härnäst i Venezuela.
Utmärkande för stabila demokratier är att institutionerna fungerar, oavsett vem som leder. Brasilien – det mest lysande exemplet på den latinamerikanska vänstervåg som började med Hugo Chávez – har också genomfört betydande sociala reformer under presidenterna Lula da Silva och Dilma Rousseff, men utan att så split mellan grupper och undergräva demokratins funktionssätt.
Hugo Chávez ligger nu på lit de parade i Caracas, hans ande kommer under lång tid att sväva över Venezuelas samhällsliv. Likväl är förhoppningen att hans efterträdare med tiden bryter med den eldfängda "chavismen" och i stället slår in på reformismens väg. Bara så kan ett uthålligt samhälle byggas.
