Fyra år har gått sedan Tommy och jag blev tillfälliga mediakändisar i länet. Rubrikerna gällde min strid mot socialnämnden i Strömsund, och min sons rätt till ett gott vuxenliv.

Tommy var 21 år. Det var dags för honom att ha arbete och egen bostad. Han var trasig och otrygg, sedan vår familj gång på gång drabbats av tragedier, och sedan han flera gånger blivit utkastad och rutinerna brutits - på grund av politiska beslut.

Skolan hade en positiv inverkan på Tommy, men var slut. Han behövde tryggt boende, daglig verksamhet och fritidsverksamhet som fortsatte den gynnsamma utvecklingen, alltså med fasta rutiner, mycket stimulans, omväxling och peppning.

Hemkommunen Strömsund hade ingenting och det såg verkligen hopplöst ut.

När jag hittade den nystartade Margaretagården i Mörsil, föll allt på plats. Här fanns allt som jag drömt om för Tommy. Då började bråket med kommunen. Jag var ensam och många gånger nära att duka under av oro och sömnbrist, trodde inte att jag skulle överleva, men måste kämpa för Tommys skull. I dag är jag glad att jag orkade.

Länsrätten gav oss rätt, och Tommy fick plats på Margaretagården.

Många har undrat: "Hur har det gått för Tommy?" Svaret kommer här:

Första året var jobbigt. Skolans och elevhemmets personal hjälpte till vid inskolningen men omställningen för Tommy var ändå stor. Det tog tid innan han fann sig till rätta och innan han förstod att ingen skulle kasta ut honom denna gång. Mitt samvete gnagde.

Sedan vände det, och idag vet jag att platsen på Margaretagården verkligen var värd att kämpa för. Tommy är en harmonisk ung man, med härligt boende. Han är en del av en sammansvetsad grupp och har ett stimulerande arbete och en rik fritid, varje dag. Han utvecklas och har börjat tala lite.

Varför är Margaretagården så speciell och fungerar så bra? Vad skiljer den från vanliga gruppboenden?

Margaretagårdens föreståndare, Elisabeth Olsson, tvekar inte en sekund inför svaret.

– Skillnaden är människosynen. Vi utgår alltid ifrån det unika i individen, för att hitta den friska kärna som finns inuti och utveckla den.

Margaretagården är ett socialterapeutiskt boende. Det innebär att varje bybo har arbetsuppgifter som passar deras kynne och intresse; vävning, syltande och saftande, bakning, trädgårdsjobb, djurskötsel, vedhantering och mycket annat. Tommy hjälper till att sköta hönsen och fåren. Han bakar, skär sallad, kör skottkärra, sågar ved, vattnar i trädgården. Han sköter Margaretagårdens veckoinköp av matvaror, sin egen tvätt och mycket mera.

Lika viktig är fritiden, aktiviteterna anpassas efter intresse. En vill rida, en annan vill spela schack, åka skoter, fiska, gå på bio och så vidare. Tommy går på dans och konserter och är med i teatergruppen "Fjällhumlorna". Ofta tar man med sig matsäck och gör utflykter, hela gänget, till skogen, badstranden eller andra utflyktsmål. Varje vinter åker man på fjällsemester några dagar och flera har åkt på utlandsresor.

Vid samlingen på Dalgård, före och efter jobbet, sjunger man och pratar. På väg hem från jobbet går man en ganska lång skogspromenad och varje fredag går man till badhuset och simmar. De flesta får regelbunden massage.

Margaretagården har en otrolig mat och egen kock. Maten är ekologisk, närproducerad och tillagas på plats. Måltiderna äts tillsammans.

Fyra gånger per år kommer läkaren hit, han stannar två dagar och går igenom varje person som bor här. Ordinerar eventuell medicin och instruerar personalen.

Margaretagården kallades "lyxboende" av kritikerna när striden rasade som värst, är det så?

– Nej, det kostar inte mera än andra boenden, säger Elisabeth.

– Lyxen är att vi har bra personal som trivs, sällan är sjuka och hela tiden får utbildning.

När Tommy flyttade hit, år 2007, bodde Ingrid, Pär och John här. I dag finns tio bybor och nästan alla har fått kämpa för att komma hit. Personalen består av ett tjugotal anställda, eller "medarbetare" som Elisabeth kallar dem.

– Att vara medarbetare är ett steg längre än att vara anställd, alla delar ansvaret.

Hon säger att Margaretagården har vuxit snabbare än väntat, och att de själva lärt sig mycket under resans gång.

– Vi har bland annat lärt oss att vänta in och lyssna, ingen stress. Många av våra bybor har svårt att kommunicera, och de kan ha mycket inom sig som vi inte har en aning om.

Ett exempel på det är Elisabeths samtal med Tommy, som bär på mycket sorg som han inte kan uttrycka. Varje vecka träffas de två en stund, tittar på fotografier av Tommys döda; pappa Sten, storebror Roger, Ale och alla andra som Tommy mist, och "samtalar" om dem. Dessa stunder har gett Tommy ett nytt lugn.

Ingrids mamma, Margareta Lundstam, donerade pengarna till att bygga upp Margaretagården, för att dottern skulle komma närmare hemmet. Har den blivit som du hade tänkt?

– Ja, det är så behagligt och fridfullt att komma hit. Den blev precis som jag önskade.