I dag är det den Internationella kvinnodagen och i dag kommer 55 kvinnor i Sverige att dö i hjärt- kärlsjukdom. Men många drabbas även av ”brustet hjärta” eller så kallade tysta infarkter. Varje månad dör fem till sex kvinnor i hjärtinfarkt bara i Jämtland. Nu har Hjärt-lungfonden bestämt sig för att samla in fem miljoner kronor under mars månad till forskning. De vill halvera dödstalen i akut hjärtinfarkt inom tio år och för kvinnor innebär det över 2 000 räddade liv om året. Under hela mars månad pågår Hjärt- lungfondens kampanj Rädda kvinnohjärtat – Go Red.

Hos Hjärt- och lungsjukas förening i Östersund träffas både män och kvinnor för att umgås och bland annat spela Bingo på tisdagar.

Här träffar vi Barbro Andreasson, Marianne Friberg och Berit Bengtsson, tre kvinnor som överlevt en hjärtinfarkt.

Barbro Andreasson levde ett hektiskt liv. Hon arbetade heltid i sjukhusets växel, levde med en man med långt framskriden kol och en hund som behövde rastas.

– Jag cyklade till jobbet varje dag, jag hade bråttom jämt, säger hon. Men den 1 maj 2002 fick jag pension och den sista maj fick jag en hjärtinfarkt.

Hon berättar livligt, med inlevelse om sitt liv och hon utstrålar livsglädje, något som dessa kvinnor har gemensamt.

– Det började med att jag fick en fläck som sved mitt på bröstet, dessutom gjorde det ont på insidan om tummen, säger hon. Men jag hade inte en tanke på att det kunde vara hjärtat.

Hon till och med kollade efter blåmärke på bröstet, där det gjorde ont.

– Jag var till stugan och klippte gräset en dag, då orkade jag inte dra in gräsklipparen. Min man sa att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen, men jag sparade det till nästa dag, en fredag.

Hon ringde doktorn och fick en tid redan klockan 10 samma dag, och tänkte vilken tur att det fanns en tid redan nu.

Hon slängde ut mattorna för här skulle det städas och sedan träffade hon doktorn, som sa att det var något med hjärtat. Och så stod hon där, med en remiss i handen. Hon skulle bege sig till akuten.

Om nu någon trodde att hon åkte direkt, så tror ni fel. Först åkte Barbro Andreasson hem, lade på mattorna och fixade kaffe åt sin sjuke make.

Sedan tog hon bilen, parkerade den på sjukhusparkeringen och gick till akuten.

– Jag var alldeles färdig när jag kom dit av den korta promenaden. Doktorn undersökte mig, sedan började han plocka ihop min kläder och lade dem under sängen. Jag skulle läggas in.

– Det går inte, jag har en sjuk man hemma och en hund, protesterade jag. Jag började gråta och till sist ringde jag syrran som åkte hem till min man.

Det blev hjärtintensiven. Efter några dagar kunde hon åka hem och medicinera och vänta på en röntgen av hjärtat, en så kallad angiografi.

Efter röntgen blev det Umeå och det visade sig att hon hade 80 procents förträngning och det blev operation.

– Sedan dess har jag ätit mina mediciner. Och ett år efter min hjärtinfarkt avled min man i sin kol.

Marianne Friberg drabbades 2007 av ett ”brustet hjärta”, Broken heart syndrome, som är mycket vanligt hos kvinnor.

Sjukdomen kom väldigt plötsligt, när hon övningssjöng inför en konsert med kyrkokören i Aspås kyrka.

– Rätt vad det är börjar jag att hosta, något alldeles förskräckligt. Jag blev alldeles svettig och förstod att jag måste åka hem, så jag satte mig i bilen och drog i väg.

– Eftersom jag arbetat inom vården i 40 år förstod jag att något var fel. Jag måste till sjukhuset. Men först var jag tvingad att åka hem och ta av mig Skånedräkten som jag hade på mig.

Väl inne på sjukhuset togs prover men de kunde inte hitta något fel och Marianne Friberg blev inlagd för observation.

– Till sist visade ett blodprov att jag hade fått en hjärtinfarkt, det blev hjärtintensiven några dagar sedan resa till Umeå för kärlröntgen. Efter det blev det till att åka hem med medicin.

Berit Bengtsson fick sin hjärtinfarkt för precis två år sedan.

– Jag hade varit på Solliden och hälsat på min syster och jag tyckte hon hade det så varmt.

– Jag fortsatte till en väninna som var på Remonthagen och där var också väldigt varmt, säger hon.

Väl hemma skulle hon hjälpa en väninna med håret medan sambon fixade maten. Men när hon kom hem var hon inte särskilt hungrig.

– Jag kände mig konstig till mods på något sätt, säger hon.

– Jag har haft dubbelslag i hjärtat tidigare och fått medicin för det så jag tog en tablett men det blev inte bättre.

– Sedan började det pirra i vänster arm men jag kände ingen smärta. Sambon ringde sjukvårdsupplysningen och de skickade en ambulans.

Väl i ambulansen började de ta prover och hon var väl förberedd när hon kom till sjukhuset. Det blev hjärtintensiven direkt. Efter medicinering fick hon ta bussen till Umeå för ultraljud och en kärlvidgande behandling innan hemresa igen.

Så långt är allt väl, men de beskriver ensamheten, oron och ångesten när de kom hem igen.

– Första natten hemma var fruktansvärd, säger Marianne Friberg.

– Jag var tvingad att få medicin mot min ångest. Men det räckte med en tablett sedan har det varit bra.