– Måste sjalen vara enfärgad? frågar Jutta Korkeavnori. När dansläraren Eva Martinsson svarar att det absolut inte spelar någon roll tar hon upp ett guldfärgat, mönstrat tygstycke ur handväskan och svingar det över huvudet.

– Min julgardin, säger hon och ler. Dans ska vara lustfyllt.

Vi befinner oss i Brunflo centrum. Klockan är efter middagstid och en höstdoft av järn har börjat blanda sig i den klara luften. Det var egentligen meningen att det skulle vara sju deltagare i den orientaliska dansgruppen, men av olika skäl blev de bara fyra. Men då blir det å andra sidan mer tid för dem. Dansläraren Eva Martinsson börjar med uppvärmningen där hon går igenom varenda kroppsdel. Upp och ner på tå, rulla på höfterna och knipa rumpan. Från den lilla cd-spelaren strömmar den orientaliska musiken som ska hjälpa frusna nordbor att hitta än så länge outforskade rytmer och rörelser.

Jutta är, liksom Britt Andersson och Anette Pettersson, där för att få positiv energi och bli mjukare i lederna.

– Man rekommenderade mig att börja dansa eftersom jag var stel som ett kassaskåp. Det tar säkert tid att bli mjukare, men fram tills dess skramlar det härligt, säger hon och vickar demonstrativt på höfterna så att paljetterna rasslar.

Åsa Eggesjö dansade mycket tidigare, men slutade när hon fick barn. Nu hoppas hon att hon ska hitta tillbaka till sitt stora intresse.

– Egentligen har jag bara gått och väntat på att barnen ska bli större. Det är så vansinnigt roligt, säger hon.

Eva Martinsson säger att intresset för orientalisk dans har växt i länet. Aldrig tidigare har det funnits så många nybörjargrupper som nu. Hon tror att det beror på två faktorer: Alla dansprogram på tv har lett till en dansboom och så har dansskolorna i Östersund blivit bättre på att marknadsföra sig.

Själv gick hon länge och var nyfiken på dansstilen innan hon till slut hoppade på en kurs – och blev helt fast. Hon tyckte om både musiken och rörelserna i dansen, och märkte att hon efter tag började känna sig mer bekväm i sin egen kropp.

– Jag har fått mycket bättre självkänsla sedan jag började dansa. Det har faktiskt gett mig otroligt mycket.

Numera engagerar hon sig också i Stockholm belly dance festival som varje år bjuder in flera internationella stjärnor.

– Där får man stor möjlighet att ta del av deras värld och bli inspirerad.

På Gamla tingshuset slungas man tillbaka till 1920-talets Amerika, där Louis Armstrong och Paul Whiteman var självskrivna jazzkungar. Där hålls nämligen det andra lektionstillfället i dansen balboa, en snabbt växande dansform inom den världsomfattande swingdanskulturen. Ett tjugotal personer, de flesta redan Lindy hop-frälsta, är samlade i Tingssalen.

Några som verkar ha kul är Jenny Strandberg och Per Magnusson, som gick dit av ren nyfikenhet. Några nybörjare på dansgolvet är de dock inte. Jenny dansar hiphop och disco sedan tidigare, Per breakdance.

– Vi visste ingenting om balboa, utan kände för att testa något nytt. Jag ville dra med Per på pardans, det är mysigt, säger Jenny.

Danslärarna Anders Eriksson och Christina Persson från Kulturkollektivet urban folkdans/dans i Jämtland visar de korta rörelser, som utmärker balboan, hur man ska röra sig; framåt, bakåt och i sidled.

– Det handlar mycket om att veta vad man vill. Självklart krävs det lite övning innan kroppen hinner med tanken, säger Anders.

Balboa, berättar han, kan beskrivas som ett sätt att dansa till tidig jazzmusik. Den föddes ur viljan att utveckla ett danssätt som på trånga dansgolv tog upp liten plats, men ändå möjliggjorde ett högt tempo. Han ser stilen lite som en blandning av sina två favoritdanser, tango och lindy hop. Bröstkontakten och finliret liknar tangons, men vemodet i den argentinska dansen är ersatt av glad svingmusik.

– Man kan kalla balboa för dansarnas och inte åskådarnas dans. Det är föra- och följakontakten som är viktigast. Balboa ser kanske inte så mycket ut för världen, men kan vara väldigt virtuos.