Snygg film utan handling
En mer sinnlig film får man leta efter. ”The American” är en enda lång hyllning till fotografiet som konstform. Synd att Anton Corbijn glömde bort att ge George Clooney några repliker.
Relaterat
Men vi börjar i Singsjön. Jämtland, som här kallas för Dalarna, får tre, fyra minuter på vita duken – men det är vackra, storslagna minuter i ett kargt landskap som gjort för en biopublik som törstar efter exotism. Det är lätt att förstå varför Anton Corbijn föll för det. Och ja, alla ni som undrar, det är värt att gå och se filmen bara för de minuternas skull. Det är här på isen som filmen inleds och det är här vi får stifta bekantskap med George Clooneys rollfigur, yrkesmördaren Jack, för första gången. Det ska, när filmens eftertexter rullar, visa sig vara en vänskap som aldrig djupnar nämnvärt.
Fotografen och regissören Anton Corbijn har blivit världsberömd för sina känsloladdade bilder och i ”The American” ger han ett utsökt prov på den sinnligheten; gatstenarna, husen, bergen är inte vilka gatstenar, hus och berg som helst. Corbijn besjälar tingen och får dem att spela egna små roller. Han har ett sällsamt sinne för detaljer som nästan blir ett störande moment. ”The American” jobbar hårt, för hårt, för estetiken. När Jack öppnar dörren till huset där han har sin torpedkvart fastnar man som betraktare i den tunga portens djupa träådringar i stället för att tänka ”nu öppnar han dörren, vad spännande!”
Det är också det som är filmens stora problem, den blir aldrig riktigt spännande. Missförstå mig rätt, jag kräver varken rafflande biljakter eller dramatiskt pang, pang för att det ska vara nervkittlande. Men det är ändå långt ifrån det största problemet. Värst av allt är att ”The American” saknar handling. Det gör den faktiskt. Trådarna i manuset följs aldrig upp utan lämnas åt sitt öde innan de ens hinner få en knut. Inte en enda fråga blir besvarad. En del regissörer kan konsten att ge svar genom att använda tystnaden som ett stilgrepp, men Corbijn fixar inte riktigt det. Har man sett några filmer i sitt liv så är man inte så lättlurad att man går på ”tyst och hård man gör djup film-tricket”, det räcker inte. George Clooney fyller inte alls Clint Eastwoods skor. Man blir nästan full i skratt när allt som kommer ur hans mun bara är buttert och kortfattat. I boken ”A very private gentleman”, som filmen bygger på, funkar säkert den ordlösa statusen alldeles lysande. Som biobesökare är det däremot svårt att läsa tankar om ingen hjälper en lite på traven.
Men det finns ljuspunkter. Violante Placido, som spelar den prostituerade Clara, är en sådan. Scenerna där hon är med har ett helt annat tempo, driv och charm. Den besynnerliga kärlekshistorien mellan Clara och Jack berör också. Sexscenerna, förhållandevis vågade, är också riktig bra för att vara sexscener. Filmen smyger sig liksom på en och när slutet kommer känns det trots allt som om den har växt en del. Även huvudkaraktären utvecklas, om än blygsamt. Det är trist att man inte förmår göra mer av George Clooneys gestalt och gräva djupare i hans sorg som vandrar tungt mellan stenlabyrinterna.
Filmen får en trea för att den är så jädra snygg. Jag blev i alla fall sugen på att åka till Italien. Det är bara att hoppas att italienarna blir sugna på att åka till Singsjön.
