”Marianne” är berättelsen om en trasig familj i Östersund. Pappa Krister, spelad av Thomas Hedengran, hemsöks av otäcka mardrömmar ur sitt förflutna och får nattliga påhälsningar av en kvinna i grönt. Sömnbristen och hans fysiska och mentala ohälsa gör att han börjar ifrågasätta allt. Händer allt på riktigt, eller bara i hans huvud?

– Krister hamnar till slut i ett tillstånd där gränserna för vad som är verklighet och fantasi suddas ut. Man kan se filmen som en modern tolkning av den gamla folktron, i det här fallet Nattmaran, säger Filip, som vill poängtera att ”Marianne” inte är en våldsam film utan vill kittla på det psykologiska planet.

Som manusförfattare har han inspirerats av sömnparalysen, ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Hjärnan stänger av många av kroppens viljestyrda muskler när man drömmer.

– 60 procent av världens befolkning har någon gång upplevt det. Man ligger paralyserad i ett halvvaket tillstånd. Det är otäckt, många får hallucinationer av det och ser fantasipersoner i rummet, berättar Filip.

När den norska storfilmen ”Hjem till jul” går upp på filmduken i Cannes senare i år blir Östersund en fiktiv stad. I Anton Corbijns ”The American”, med George Clooney som yrkesmördare, får Singsjön med all säkerhet ”bara” representera Sverige i allmänhet.

Men nu har det äntligen blivit dags för Östersund att spela sig själv. För Filip, numera bosatt i Göteborg men född och uppvuxen i Odensala, är själva poängen att det inte handlar om en anonym småstad någonstans i Sverige utan om just Östersund.

– Om platsen i filmen är verklig blir karaktärerna och handlingen också mer på riktigt och därigenom också mer skrämmande, säger Filip och tar Blackeberg i vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in” som exempel.

Vi promenerar gång- och cykelvägen mot Lillsjön och passerar campingen där ståltrådsstaketet någon gång gett vika för snötyngden och tidens tand. Ingen har lagat det sedan dess, övergivet och nedtrampat ligger det stilla i det kalla marsljuset.

– Titta, det där stängslet ser precis likadant ut nu som det gjorde när jag cyklade den här vägen till skolan varje dag, utbrister Filip Tegstedt.

– Det är det som är så fascinerande med Östersund, man skulle kunna göra en film från 1980-talet här, fortsätter han engagerat.

Det är precis sådant här som Filip Tegstedt går igång av och som bildar en perfekt kuliss till en skräckfilm. När han fick perspektiv på sin hemstad insåg han också dess kvaliteter: Kargheten, ljuset, årstidernas markanta växlingar och mystiken, faktiskt i klass med skruvade tv-serien Twin Peaks.

– Det finns så många vackra miljöer i Jämtland. Vi har fjällen, sjöarna och skogarna och allt är egentligen outnyttjat i filmbranschen. Dessutom finns det fortfarande människor med folktro här. Därför kändes det naturligt att förlägga inspelningen hit och inte till Göteborg där knappt någon vet vad en vätte är.

Sömnparalysen har ofta setts som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd, även kallad maran. Filip går medvetet in för att sprida den svenska folktron vidare internationellt. Den asiatiska skräckfilmsvågen har till exempel gjort att intresset för den japanska folktron, med vitklädda barn och trånga utrymmen med vatten, formligen har exploderat.

Så nu hoppas du på en liknande succé för maran?

– Ja, det vore kul. Då kanske alla filmspöken börjar sitta på människorna, skämtar Filip. Sedan har vi ju skogsrået, näcken och varulven. Jag har alltid velat göra en varulvsfilm på ett annorlunda sätt.

Många producenter har visat intresse för filmen, som har en microbudget på ungefär en miljon kronor, men Filip har kämpat för att få göra sin debutfilm.

Nu står han själv som regissör, manusförfattare och producent i det egna produktionsbolaget Java Ex Machina AB, som främst kommer att satsa på svensk kvalitetsfilm och oetablerade filmskapare. Filmpool Jämtland och Mid nordic film commission stöttar med teknikutrustning, resor och boende. Alla skådespelare har lokal anknytning.

– Det var viktigt för mig att själv göra min debutfilm för att etablera mig som filmskapare. Dessutom ville jag ha en äkta, jämtländsk känsla, och rätt dialekt. Jag har lagt in alla pengar jag äger och har i det här projektet, berättar Filip som anser att Filmsverige sliter med stora problem i dag. Han ställer sig kritisk till Svensk filmindustri, som han menar gör färre filmer för fler pengar trots att det inte skulle behöva vara så.

– I den verkliga världen har teknikpriserna gått ner i pris. Ändå får många begåvade filmare inte göra sin debut, det är helt galet, säger Filip, som själv är fast besluten om att lyckas i branschen hur lång tid det än kommer att ta.

En vinterscen i ”Marianne” spelades in för två veckor sedan, resten kommer att spelas in i maj och juli. I slutet av 2010 beräknar Filip ha en färdig version. Då väntar en festivalturné i bland annat Norge, Tyskland, Holland och Nordamerika. Distribution i Sverige blir det 2012.