När klockan börjar närma sig nio och de allra flesta av oss börjar tänka på att krypa ner mellan lakanen inleds nattskiftet på Dalsätra och Fjällglimten. Den natt som LT hälsar på är det Kristina Sundin, Annica Prestberg och Malin Blomström som står på schemaraden.

Tidigare var det ytterligare en person med under nätterna, men sedan kommunen gjorde om Fjällglimten från ett boende enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade till ett ordinärt äldreboende är det en personalstyrka på tre som gäller.

– Det är klart att det är lite tuffare när vi är en mindre, konstaterar Kristina Sundin, som arbetat som undersköterska i 29 år.

På Dalsätra och Fjällglimten är det normalt 30 boende. Men personalen har inte bara ansvar över dem som bor på de båda avdelningarna. Även omkring 15 personer som bor hemma, och som beviljats bistånd i form av hemsjukvård, ska ha omvårdnad. Vid vissa hembesök krävs det två personer, på andra räcker det med en.

I praktiken innebär det att en undersköterska bitvis blir ensam med 30 boende på Dalsätra och Fjällglimten när de övriga två åker på uppdrag inom hemsjukvården.

– Hur mycket vi behöver vara ute beror på i vilken mån brukarna larmar, säger Malin Blomström, som den här natten har ansvaret över hembesöken.

När kommunen meddelade att en tjänst skulle försvinna på Dalsätra och Fjällglimten reagerade Malin Blomström, Kristina Sundin och Annica Prestberg precis som många av sina kollegor med oro.

­– Om det går flera larm samtidigt måste vi prioritera. Det är synd om någon av de boende blir lidande på något sätt, säger Kristina Sundin.

– Dessutom är det jobbigt att veta att alla inte klarar av att larma och i stället skriker på hjälp om det är något. Om jag är ensam här och befinner mig på exempelvis Dalsätra hör jag inte om någon ropar på hjälp på Fjällglimten, fortsätter hon.

Men det är inte bara vetskapen att vissa boende kan få ligga kvar extra länge i sina sängar innan de får hjälp som de tre kollegorna tycker är oroande.

– Det är klart vi ibland funderar och pratar om vad som händer om olyckan skulle vara framme, säger Annica Prestberg.

Om någonting oförutsett händer och det bara är en personal på plats är det meningen att de som arbetar ute ska tillkallas. Teamet ute kan då vara allt från ett par meter till drygt en mil bort.

– Det värsta som skulle kunna hända är att det börjar brinna, när man är ensam och de två som är ute är ett par mil bort. Usch, jag vill inte ens tänka på hur det scenariot skulle kunna sluta, säger Annica Prestberg.

Och det är inte så länge sedan det faktiskt brann på Dalsätra och Fjällglimten. I januari bröt en mindre eldhärd ut på ett av rummen på äldreboendet.

– Den gången gick det bra. Men det är otäckt att veta att det kan hända, säger Annica Prestberg.

Sedan dess har brandsäkerheten och vissa rutiner setts över. Men det behöver inte vara exceptionella händelser som krävs för att det ska bli problematiskt för den som är ensam med 30 vårdtagare.

– Om någon ramlar är vi instruerade att bädda åt denne på golvet så länge i väntan på att hjälp kommer. Men jag skulle nog försöka lyfta, jag har inte hjärta att låta någon ligga kvar på golvet, säger Kristina Sundin.

Hittills tycker kollegorna på Dalsätra och Fjällglimten att det nya schemasystemet har fungerat bra. Men mest beror det på att vårdtyngden är relativt låg, tror de.

– Både inne och ute är det rätt lugnt nu. Vi har några som omfattas av hemvården som just nu är på växelvård. Samtidigt är det inte fullbelagt på Fjällglimten, vilket naturligtvis gör att det blir lite lugnare. Vi får väl se hur det går i framtiden när belastningen blir högre igen, säger Malin Blomström.