Jag har alltid längtat till Indien. Det började redan i småskolan i Odenslund på 50-talet. Då fröken frågade vilken sång vi skulle sjunga ropade jag alltid, före alla andra: Till Indialand. Så sjöng vi än en gång den roliga visan på min begäran om landet bak Himaljas rand, där det händer konstiga saker ibland.

Haschrök och flum avskräckte mig länge från att resa till Indien. För 30 år sedan besökte jag New Delhi utan starkare intryck men precis hemkommen från Bombay är jag alldeles omtumlad. Vilken utveckling på tre årtionden! Fortsätter det så här kommer det snart att vara fler tiggare i Stockholm än i Bombay.

I Bombay bor 19 miljoner människor, en myrstack av människor och fordon men utan aggressivitet och fingrar i luften åt medtrafikanter. Stökigt och bullrigt men ändå civiliserat. Och detta trots 42 graders värme som fick en jämtlänning att längta efter att få sitta på sparken och stilla lapa sol.

Indien är ett land att beundra. En stor, fredlig förbundsrepublik med 1,1 miljard människor, ett gytter av språk och religioner. Landet gör, inte alltid men ofta, skäl för beteckningen Världens största demokrati. Länderna runt Indien är uteslutande militärdiktaturer (Pakistan, Bangladesh och Burma), i inbördeskrig (Afghanistan och Sri Lanka) eller kommunistiska diktaturer (Kina och Nepal). Med sådana grannländer är det för mig lika självklart att känna sympati för Indien som att stödja Israel, också sin regions enda demokrati.

Att känna människor i främmande länder är alltid en genväg till förståelse. Patrick V. är den ende svensk som arbetar i Bollywood, världens största filmindustri. Han visar mig runt i Film City där glädjen stod högt i tak efter åtta Oscars till Slumdog Millionaire. Det var härligt att få känna euforin över filmframgången. Indier som jag talade med menade att 2009 måste vara överraskningarnas år: USA med sin förste färgade president och storslam i Hollywood för askungen från Bombays slum.

Frilansfotografen Christina S. som lämnat New York för Bombay tog mig med till Dharavi inte långt från den internationella flygplatsen. En miljon människor bor, arbetar och sover i detta Indiens största och Asiens näst största slumområde på 175 hektar det vill säga 262 fotbollsplaner. Jag hade ställt in mig på att besöka helvetets sjunde krets, det eländigaste av allt elände med kliniskt undernärda barn där flugorna surrade i ansiktet.

I stället för förtvivlan och fattigdom mötte jag entreprenörsanda och flit, rena och välartade barn och för de vuxna ett väl fungerande skyddsnät. Flitens lampa brann överallt i de 15 000 enrumsfabrikerna, jag mötte inte en enda tiggare. Det var en märklig upplevelse i ett land där en fjärdedel av alla indier lever under fattigdomsgränsen på en dollar per dag.

Det finns mycket att förvånas och glädja sig över i Bombay. Patrick V. kör elbil till och från jobbet, något man knappast förväntar sig i ett land som vi i jåns kallade u-land. Men samtidigt finns terrorister som drömmer om att vrida tillbaka klockan. Terrorattacken den 26 november mot några av Bombays flottaste hotell bar fortfarande tydliga spår efter illdåden. Man behöver inte vara många dagar i Indiens största stad för att inse att 26 november för indier är ett lika skrämmande datum som elfte september för amerikaner.