Jag blev stum när reportern frågade: – Vilka är dina förebilder? De politiskt korrekta svaren vore naturligtvis Nelson Mandela, Martin Luther King eller Aung San Suu Kyi. Samtidigt är sådana svar både banala och pretentiösa. Jag ville svara något annat, men vad då? Skulle jag i sann kåranda svara Tintin eftersom han är världens mest beresta reporter? Eller skulle jag gråtmilt klämma fram Min mamma och pappa. Nej, jag behövde betänketid.

Borta är det gamla gardet. Sannolikt tillhör jag den sista ABF-generationen. Vi lärde oss den alfabetiska ordningsföljden att A står för Arbete, när man arbetar hårt får man Beröm och därefter infinner sig Framgången. ABF-generationerna försvann strax efter utedass, kortbyxor och munsår. Popkonstnären Andy Warhol sa redan 1968 att "I framtiden kommer alla att vara världsberömda i 15 minuter". Är vi inte där nu?
Aldrig tidigare har suget efter stjärnglans, aldrig tidigare har drömmen om att stå på scen varit så stark som för närvarande. Televisionsprogram som Idol och Fame Factory bekräftar denna tidsanda. Men samtidigt finns en oroväckande lathet. ABF har bytts ut mot FBA-generationen; först Framgång, därefter Beröm och sist Arbete.
Mina förebilder är vanliga människor som går till arbetet varje dag, jobbar hårt och bryr sig om sin familj. Mina förebilder är folk som aldrig förväntar sig någon ära och berömmelse men som vinner omgivningens respekt för sin yrkeskunskap. Alla kan inte bli sångare, musiker, såpastjärnor eller fotomodeller. Vem ska då vara den tänkande lantbrevbäraren? Vem ska vara nattsköterska? Vem ska tömma soporna? Vem ska vara snabbköpskassörska i kvarteret där du bor? Vem ska trösta Knyttet?
Det finns ingen anledning att gå över ån efter vatten, exempel på vanliga strävsamma människor finns inom min egen familjekrets. Till exempel min bror Magnus som är polis och min syster Maidie, mångårig lärare. Båda yrkena är livsviktiga, lågbetalda och tvingas ta emot mycket kritik, för att inte säga skit. Sedan fenomenet föräldraansvar skickats till slutförvaring i något säkert bergrum är ju allt skolans eller samhällets fel.

Samhällets ryggrad. Det finns ingen romantik i min hyllning av medelklassen. Faktum är dock att den bakdantade medelklassen (småborgerlig, perspektivlös, Mallorcasemestrare) utgör ryggraden i varje samhälle, inte minst skattemässigt. I det gamla Östeuropa fanns ingen medelklass, bara arbetarklass, intelligentia och nomenklatura. Det är omöjligt att bygga ett stabilt samhälle på sådana tre ben. Lika omöjligt är det att skapa något bestående i ett samhälle där alla ska bli stjärnor inom musik och idrott.
Antikommunist som jag är - man blir sådan av att länge ha bott i kommunistiska länder måste jag erkänna att det fanns något hedervärt och sympatiskt i kommunismens hyllning av den vanliga arbetaren. Men, och det är ett viktigt men, som allt annat inom den falska ideologin tog bluffen och verklighetsförfalskning över också där. På bilder framställdes arbetare som överdrivet muskulösa och i tidningar och litteratur som onaturligt arbetsamma, så kallade stachanoviter.
Men tanken var god.