Den 17 september gick obemärkt förbi i större delen av Europa, dock ej i Polen och Baltikum. Just den dagen för 70 år sedan invaderade Röda armén östra Polen, den västra halvan var redan ockuperad av Nazityskland. Ockupationerna skedde enligt det hemliga tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentrop-pakten.

Dagen efter Stalinrysslands ockupation av Polen tog den store författaren Stanislaw Ignacy Witkiewicz sitt liv. Det var hans desperata protest mot att en halv miljon ryska soldater vällt in österifrån. Polen tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig klämt mellan Hitlers bruna och Stalins röda armé, mellan pest och kolera. Det var för polackerna svårt att se någon större skillnad mellan erövrarna, medan nazisterna förföljde rasfiender jagade kommunisterna klassfiender.

När de båda ockupationsarméerna möttes var stämningen god; de åt, drack, fraterniserade och höll gemensamma militärparader. Bytet analyserades och justerades, Stalin bytte bort provinserna Warszawa och Lublin till Hitler – enligt den sovjetiske ledaren en fin människa – och fick i stället Litauen. Inte bara Polen och Baltikum utan också Bessarabien (dagens Moldavien) ockuperades. Därefter var det dags för Röda armén att sticka kniven i ryggen på Finland. Enligt Ny Dag, kommunisternas husorgan i Sverige, var det Finland som anföll Sovjetunionen. Kommunister har alltid talat orwellspråket: krig är fred, grisar är hästar.

Sant är att inget annat land förlorade så många soldater under kriget som Sovjetunionen. Varje död soldat i kampen mot nazismen är värd all högaktning. Samtidigt, en viktig anledning till att Röda arméns soldater dog som flugor var att Stalin huggit huvudet av alla duktiga officerare. Stalin hade – när vänskapen med Hitler tog slut 1941 började världskriget för ryssarna – låtit mörda 3 av de 5 marskalkerna, 13 av de 15 armécheferna, 8 av de 9 amiralerna, 50 av de 57 generalerna och så vidare. Röda armén var bokstavligen och bildligen en huvudlös armé och med soldater reducerade till kanonmat. Disciplinen var slapp och moralen låg. Röda arméns soldater våldtog och plundrade i en tidigare icke skådad omfattning.

Vänsterreaktionära går i taket när man påminner om att Röda armén knappast var Frälsningsarmén. Eller att det fanns 5,5 miljoner sovjetiska krigsfångar i Tyskland, inklusive Stalins egen son. För historielösa personer var alla sovjetmedborgare per definition hängivna antinazister. Det faktum att 1,2 miljoner sovjetmedborgare stred i den tyska armén trollas helt enkelt bort. USA-skeptiker vill gärna tro, precis som 60 procent av dagens ryssar, att Nazityskland besegrades enbart av Sovjetunionen, utan hjälp från de allierade.

För halva Europa innebar 1945 en tragisk fortsättning på den sovjetiska befrielsen – nästan ett halvt århundrade med kommunistisk diktatur. Det är trist att en så enkel sanning fortfarande ska vara kontroversiell i vissa läger.

Någon enhetlig historieskrivning för Andra världskrigets länder är inte möjlig. Men för Europas och för den bestående fredens skull måste alla försöka förstå varför Polen och de baltiska republikerna vägrar att stämma in i Röda arméns hyllningskör. En anledning är just den 17 september 1939.