Ord, som hon som snart är två, alltför frekvent vräker ur sig. Egoismens dimma höljer den i övrigt så underbara lilla människan. Tack och lov är den tunn, den där dimman, men ändå. Man undrar ju vad man gjort för fel. Vi pratar alltid om hur man är en bra kompis, hur det känns när någon är elak, att man ska dela med sig. Inte knuffas, klappa fint, vänta på sin tur. Tror vi är på rätt spår och att vi helt enkelt får lov att ha tålamod. För en människa kan ju inte lära sig allt på en gång. Har man bara levt i drygt ett och ett halvt år består dagarna av trial and error. På alla plan, man ska lära sig att inte ramla och man ska lära sig att bete sig. Vår unge är alltså helt perfekt fastän hon inte är perfekt. Med det sagt tar vi oss till Junibacken.

Junibacken är ett omåttligt populärt museum där man som besökare kan ta en tupplur i Pippi Långstrumps säng, leka kock i Pettson och Findus kök, åka sagotåget, se Ilon Wiklands illustrationer etc. etc. Det är fritt fram nästan överallt, där finns inga avspärrningar som på andra museer. Det är helt enkelt ungarnas plejs. Underbart. Vi var där en onsdag för inte så länge sedan. Och det var ju ganska mycket folk, det var det, men kassakön flöt på bra och pang tjoff hade vi låst in våra jackor och väskor i skåpen och med kameran i högsta hugg tog vi oss an stället. Som sagt, det var ganska mycket folk, det var det. Följaktligen ganska många barn. Ganska många, ganska så odrägliga, vilda, egoistiska barn. Sjuåringar som utan att ta notis sprang omkull ettåringar. Stora barn (och vuxna med för den delen) som trängdes, slet i saker, skrek och härjade som om det inte fanns någon morgondag. Jag blev tokig. För även om små tvååringar kan säga nej och sluta, så har de lite svårt att hävda sig när de knuffas undan av någon som är tre gånger så stor, de har lite svårt att ta sig fram när de hela tiden armbågas i ansiktet. Det är en sak att det blir kaos i extrem trängsel men det här var något annat. Skulle vilja kalla det ren och skär galenskap. Sockerstinna kids gone wild. Det fanns säkert föräldrar som tog sina barn i handen och sa att nu får du ta det lite lugnt, ni är många här och alla vill ha kul men de päronen såg jag aldrig. De försvann väl i havet av vuxna som alt.1: Var lika hysteriska som sina barn. Alt. 2: Satt på arslet på någon stol, pillade med mobilen och sket fullständigt i vad deras barn gjorde.

Det är inte barnens fel, klart de blir helt bananas, det är bara lite sorgligt att inse att alla barn inte får möjlighet att lära sig att ta hänsyn. Barn exploderar vid sådana här tillfällen, de sprängs och brinner som majbrasor. Vi föräldrar måste släcka lite.