Jag kommer ihåg de argument och motiv jag hade för mig själv då. Man kommer ut oftare, får frisk luft och rensar tankarna. Och det finns alltid en liten varelse som är glad när du öppnar ytterdörren och kommer hem. Ett bättre fysiskt och mentalt välbefinnande helt enkelt. Men idag, tre och ett halvt år senare, har dessa argument och motiv tappat mycket bärkraft.

Hunden är människans bästa vän sägs det i tid och otid. Ha ha ha, säger jag! Biter bästa vänner sönder saker? Tvingar bästa vänner upp och ut en på promenad tidiga helgmorgnar och sena kvällar? Gnäller bästa vänner sönder öronen på en när man har viktiga saker för sig? Okej, det sista kanske bästa vänner gör ibland. Och det är väl så att man blivit medtvingad på promenad av sina mänskliga vänner också ibland. Men oftast inte vid de tidpunkterna.

Man kan inte säga att vår hund Elsa var vår bästa vän när hon en dag fick sitta kvar ensam fem minuter i bilen när jag skulle göra ett ärende. Då jag kom tillbaka till bilen fann jag en hund viftandes på svansen med två söndergnagda bilbälten bredvid sig.

Den lite smått dryge killen på försäkringsbolaget If sa att Ja du, ska jag vara ärlig så kan man likna det här vid att du sätter dig i bilen själv och klipper av bilbältena med en sax. Och det täcker ju inte försäkringen förstår du väl. Trots att vi har både hemförsäkring, bilförsäkring och hundförsäkring. Sjutusen kronor fattigare blev jag i alla fall.

Hursomhelst, de vänner som jag betraktar som mina bästa, ingen av dem skulle någonsin klippa av mina bilbälten. Men en liten beagle gör det gladeligen.

En liten beagle biter gärna sönder underkläder och tröjor. När vi är på besök hos vänner och bekanta snor Elsa gärna barnens gosedjur och försöker riva och slita sönder dessa så snabbt hon bara kan. Så det är både en och två gånger jag stått med en tygdocka, som nyss fått huvudet avbitet, och sagt till en storgråtandes treåring att Nämen du förstår Sebbe, Elsa är bara avundsjuk på dina fina saker. Hemskt. Ljuga för treåringar. Karl-Bertil Jonsson skulle bli äcklad av mig och mitt beteende.

Precis när jag skriver detta har jag detta långörade monster bredvid mig. Hon tittar upp på mig och lägger upp en skön pipljudmatta som tränger sig in i hörselgången. Någonstans därinne i skallen blir pipet omvandlat till tankar som Undrar vad man kan få för henne på Blocket? (Ibland kan man byta ut Blocket mot korvfabriken). Men sen går den tanken ner i hjärtat. Och istället för att sälja henne (eller göra korv av henne) så sätter jag på kopplet och går ut med min bästa vän. För hon är det. Jag vet bara inte riktigt varför.