Och precis som för så många andra omfattar min kärlek till USA inte viss politik, dryghet och den rasistiskt befläckade historien.
Nej, som sagt, min kärlek riktar sig till kulturen – till musiken, maten, filmerna, tv-serierna, litteraturen och konsten. Och så finns det något fint djupt rotat i den amerikanska själen: Stolthet. Hjälpsamhet. Tron på sig själv. Tron på andra människor. Men kanske framförallt tacksamhet.
Jag märkte detta tydligt när jag bodde i New York under våren. Man hjälper varandra och kämpar hårt själv. Och man är stolt. Och tacksam.
Givetvis går det att invända mot allt det ovanstående och säga att amerikaner är egoistiska, buffliga och bara vill ha mer. Och visst finns det amerikaner som det har snurrat till sig i skallen för och som är sådana. Men att generalisera på det sättet är som att påstå att norrlänningar är tystlåtna. Ett påstående som alla som läser detta kan säga ett skarpt nej till, det finns ju sjukt mycket babbliga norrlänningar.
Jag tycker också att amerikanerna har skaffat sig den bästa högtidshelgen av alla – Thanksgiving! En helg som går ut på att man träffar de människor man älskar, äter god mat och kontemplerar över det man är tacksam för.
Till detta kommer en fråga. Varför är det inte trevliga Thanksgiving som vi i Sverige har anammat, utan istället importerat den förskräckliga helgen Halloween?
Halloween är en hemsk företeelse i mina ögon. Ja, men barnen tycker att det är roligt, svarar någon då. Jo, men om det endast var barn som ägnade sig åt Halloween vore det ju en sak, men så är det ju inte. Jag som vuxen blir drabbad. Överallt ser man vidriga pumpor och spök­ansikten i plast. Videobutikerna och tv-kanalerna visar katastrofalt dåliga skräckfilmer och vuxna människor arrangerar fester där man ska klä ut sig till mumie och dricka bål gjord på hemkört och grön karamellfärg.
Vidrigt. Därför uppmanar jag nu folk (alla vuxna i alla fall) att istället för att fira Halloween så kan ni väl göra som jag.
Jag kommer nämligen fira Allhelgona, som ju är en underbart fin helg, och tända ljus för dem som inte är med oss längre. Men sen ska jag äta någon smarrig amerikansk mat, titta på Mad Men på dvd (en fantastisk serie om reklambranschen i 60-talets New York), lyssna på den bästa amerikanska soulen och smygstarta en egen Tacksamhetshelg redan nu genom att vara tacksam. Tacksam över att jag och min familj har det bra, att min älskade gravida fru mår bra och att min farbror för tillfället mår bra trots en vidrig sjukdom som han kämpar mot.
Och nästa år kanske jag kan vara tacksam över att flera med mig börjat fira det de är tacksamma över istället för att fira plastskräck.