Viktiga värden står på spel
Om knappt 3 veckor,
den sista mars, löper 300 avtal mellan arbetsmarknadens parter ut. Totalt omfattas två miljoner arbetstagare av årets avtalsrörelse.
Relaterat
Först ut i förhandlingarna om ett nytt avtal var som vanligt industrin. Tiden börjar nu bli knapp och frågan är om parterna hinner nå en överenskommelse i tid och därmed sätta ett riktmärke för övriga branscher.
Stötestenen är återanställningsrätten för arbetstagare som förlorat sina jobb. Arbetsgivarna säger sig numera vara villiga att acceptera vissa löneökningar för såväl innevarande som nästa år – utgångsbudet innan förhandlingarna inleddes var som bekant nollavtal – men inte med mindre än att facket överger kravet att reglera möjligheten att hyra in arbetskraft under den niomånadersperiod som uppsagda har förtur till återanställning.
Facket kan självfallet inte acceptera ett uppluckrat anställningsskydd i utbyte mot några hundra-lappar i lönepåslag. Nej, målet måste vara att en gång för alla täppa till luckorna i anställningsskyddet.
Exemplen på hur arbetsgivare rundar anställningsskyddet har varit många under senare år. Ett företag behöver minska bemanningen på grund av minskad orderingång. Ett 50-tal fast anställda tvingas därför sluta, men strax därefter är 25 av de uppsagda tillbaka på jobbet, fast nu som inhyrd personal.
Som vanligt finns det gradskillnader även i helvetet. Första priset i löntagarhån måste gå till den butik i Stockholm som svarade fackets propåer att teckna kollektivavtal med att helt enkelt säga upp hela arbetsstyrkan för att sedan återanställa den via ett bemanningsföretag.
Trenden är tydlig, arbetsgivare kan enkelt kringgå turordningsreglerna och sedan är det bara att plocka russinen ur kakan. Så undergrävs löntagarnas ställning och vi får en arbetsgivarnas arbetsmarknad där företag kan välja och vraka och göra sig av med till exempel obekväma röster och äldre som inte förmår hålla samma tempo i produktionen.
Slaget mot a-kassan, den omänskliga behandlingen av sjukskrivna, arbetsgivarnas taskspel med anställningsskyddet, den urholkade konflikträtten – det finns en känsla att årets avtalsrörelse innefattar så mycket mer än bara de konkreta frågor som ligger på förhandlingsbordet.
Striden handlar inte främst om kronor och ören utan om att komma med ett svar på de senaste årens återkommande angrepp mot löntagargrupperna. Finns musklerna för att säga ”Hit, men inte längre!”?
Senaste kommentarerna:
Skrivet 12 mar 2010 01:33 Rättvisetörstande realist (Ej registrerad)
Åter en träffsäker beskrivning av läget. Att dagens arbetare inte begriper sitt eget bästa kan jag inte förstå. Ok, ni har ett jobb och de extra skattepengarna värmer gott i plånboken.
Men hur trygg är er anställning egentligen? Och hur trygg blir den om Alliansen får hållas? Tänk om ni skadas, eller blir sjuk.
Ta och lär er vad högerpolitik har inneburit för vanligt folk genom tiderna, och fråga er om det verkar särskilt troligt att det har förändrats.
Man betraktas som mossig om man gör dylika jämförelser från förr, men girigheten och föraktet för de mindre lyckligt lottade i samhället känner ingen ålder.
Den är lika livskraftig idag som när man sköt arbetare i Ådalen 1931, det har den sittande regeringen tydligt visat med sina försämringar i sjukförsäkringen, arbetsrätten och A-kassan.
Trenden med hur man använder bemanningsföretagen för att lura folk på både lön, semester och anställningstrygghet måste lagstiftas bort. Det kan aldrig ha varit syftet med dessa företag.
Skrivet 12 mar 2010 12:53 Viggo (Ej registrerad)
LT och Rättvisetörstande.
Jag tror verkligen inte att "vanligt folk" är giriga och känner förakt för mindre lyckligt lottade i samhället. Det här är en attack som ni kör med dag efter dag - men som helt enkelt är falsk.
En sjuksköterska betalar in cirka 15.000 kronor i skatt till samhället varje månad. Det är alltså 500 kronor varje dag. Hur kan ni säga att hon är en "girig människa" som bara vill "skada, såra och göra illa" (Mona Sahlin)?
Hur mycket skatt ska vanligt folk tvingas betala för att ni ska vara nöjda och sluta döma? 60 procent? 70?
Jag börjar tröttna på att de rödgröna hela tiden kallar mig för en vidrig egoist, fastän jag månad efter månad betalar in hälften av min inkomst i skatt.
Skrivet 14 mar 2010 08:26 Norrhumanist (Ej registrerad)
Bra att facken håller stånd i LAS-frågor samt att bemannigsavtalet är med.
Tror att Kalles analys är riktig, det är inte hundralappar som betyder allt. Kortsiktig vinst har historiskt visat sig fel.
Sjukdom och arbetslöshet kan drabba alla, även om det för närvarande känns säkert. Kan tänka mig att Viggo för närvarande sitter tryggt. Tänk till Viggo, du är inte osårbar!
Skrivet 14 mar 2010 16:41 Viggo (Ej registrerad)
Norrhumanist. Så här tänker jag: Sjuka ska ha det BÄTTRE än i dag. Men jag vägrar tro att cirka 20 procent av svenskarna är så sjuka att dom omöjligen kan jobba. Jag känner åtminstone 10 förtidspensionärer som enkelt skulle kunna jobba. Göran Persson löste 90-talskrisen genom att göra alla arbetslösa till långtidssjuka eller förtidspensionärer. Det ledde till att vi nu använder en stor del av BNP till att försörja människor som egentligen skulle kunna jobba. Det är därför jag tycker att det är vettigt att man försöker få människor som kan jobba tillbaka till arbetsmarknaden igen.
När det gäller arbetslösa är jag tyvärr stenhård. Mina kompisar som är cirka 25 år får minimal arbetslöshetsersättning (eftersom dom aldrig har jobbat). Dom tvingas ta ströjobb, flytta till andra delar av landet, ta idiotgöra hos Arbetsförmedlingen, skriva in sig på universitetet mm. Det är hårt men kan man räkna med att i evigheter försörjas av andra? Jag tror att det är mest 40-talister som tänker så.
Skrivet 14 mar 2010 16:49 Viggo (Ej registrerad)
Norrhumanist.
(1): Sossarna och LO har i lördags meddelat att dom godtar regeringens inställning till LAS. Nu är det alltså plötsligt en bra politik med undantag från turordningsreglerna (den ståndpunkt som sossar har hudflängt mig i tio år för).
(2): Ni skriver som om skattetrycket i Sverige är minimalt. I verkligheten ligger skatten på 47 procent. Sjuksköterskor och snickare betalar varje månad in cirka 15.000 kronor i skatt. Ärligt talat, tycker ni inte att det är ganska mycket pengar? Om inte, hur mycket mer ska vi betala in i skatt?
Själv tycker jag att det är rimligt att en snickare betalar 15.000 i skatt varje månad - och att dom pengarna bör räcka för att ta hand om nödvändiga saker i den offentliga sektorn. Det handlar om att prioritera och effektivisera.