Den allt överskuggande frågan
Att kvinnor fortfarande tjänar sämre och har svårare att ta sig fram i arbetslivet (eftersom de ibland måste ta en paus för att föda fram de barn som vårt samhälle så desperat behöver) är upprörande.
Relaterat
Men det är ingenting jämfört med det faktum att tiotusentals – inte sydafrikanska eller saudiarabiska utan – svenska kvinnor får en klump i magen varje gång de möter sin partner i tröskeln till deras gemensamma hem.
När det gäller mäns våld mot kvinnor står vi fortfarande och stampar på stenåldern. Att behöva vara livrädd på den plats och med den person man borde vara som mest trygg är något oerhört. Som heterosexuell kille är det en fullständigt overklig tanke. Aldrig känner jag mig mer skyddad än när jag kommit hem och låst ytterdörren. Här kan ingen slå eller kränka mig, här finns ingen som kräver att jag ska ställa upp på samlag.
Några gånger har jag suttit åskådare vid rättegångar som gällt mäns våld mot kvinnor. Jag har velat försöka förstå känslan av att vara livrädd i sammanhang där jag borde vara som mest trygg. Kvinnorna på målsägarbänken har förvånande ofta likalydande berättelser. De första tendenserna kommer smygande för att sedan accelerera och slutligen bli en del av vardagen. Sedan spelar det ingen roll om slagen faller ofta eller sällan – den relation som en gång byggde på kärlek, respekt och förtroende är slagen i spillror.
Att höra en kvinna redogöra för sina upplevelser i en rättegång är tyvärr ovanligt; Brottsförebyggande rådet uppskattar att endast 20–25 procent av allt våld i nära relationer anmäls. Och en anmälan är förstås ingen garanti för en fällande dom. I sovrummet finns inga vittnen.
I går, på den Internationella kvinnodagen, uppmärksammades Sveriges jämställdhetssträvanden av människorättsorganisationen Amnesty. Det generella omdömet är att vi nått en ”imponerade nivå”. Men, påpekar Amnesty, när det gäller det nära våldet återstår fortfarande oceaner av arbete.
Ett problem som framhålls är just svårigheten att lagföra männen som slår. Den nolltolerans mot personvåld som råder överallt annars i samhället har inte fått samma genomslag på detta område. Kvinnor ska inte bara bevisa mannens skuld, de ska även bevisa sin egen oskuld. Således kommer frågorna: Uppträdde du provokativt, hade du varit flörtig med andra killar under kvällen, varför anmälde du inte honom första gången han slog?
Gubbväldet är allestädes närvarande, till och med i rätten.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 9 mar 2010 07:05 Viggo (Ej registrerad)
Vi behöver ett samhälle där det uppmuntras att bete sig som folk: att skaffa sig en utbildning, att gå till jobbet när man kan, att jobba ideellt med ungdomar, att bete sig juste mot sin omgivning, att hjälpa andra, att inte skatteplanera eller fuska med bidrag.
Tyvärr har 68-vänstern suddat ut alla gränser mellan rätt och fel och alla idéer om personligt ansvar. Släpp fångarne loss, det är vår. Att slå ihjäl en person ger något år i skönt fängelse. Fokus ligger i alla lägen på att det är synd om gärningsmannen (våldtäktsmannen, hedersmördaren, mobbaren) medan offret tvingas flytta. Att slita häcken av sig och ta risker ger bara marginellt större inkomst än att ligga på soffan och försörjas av andra. Enda chansen att bli rik är att ha turen att köpa en bostad vid rätt tillfälle, rena lotteriet.
Tänk om man nån gång kunde få en statsminister som säger att folk som sköter sig och gör sitt bästa ska få det bra, medan folk som behandlar andra illa kommer att sättas dit.
Skrivet 9 mar 2010 12:50 Örjan. (Ej registrerad)
Ja man ser ju vilket Gubbvälde som råder på LT, varför har ni inga kvinnliga ledarskribenter? Jag kan inte förstå varför ni inte lever som ni propagerar för? Trovärdigheten är mycket låg, hitta fel hos andra går bra, men på LT:s ledarsidor där råder gubbvälde.