När inflytandet förlorats
Relaterat
Artikelbilder
I dag lever vi i ett land där storföretagens ledare satsar på politiken snarare än på överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Jag undrar hur stora partibidragen egentligen är till Moderaterna från det hållet? Det finns ju en anledning till att Moderaterna så länge vägrat att offentligöra namnet på sina stora bidragsgivare.
En högerregering betyder i alla fall att det är längre till kompromisser från storföretagens sida. Högre arbetslöshet ger samma effekt. Få minns att det en gång, med början 1951 och obrutet sen 1956, var arbetsgivarsidan som ville hålla löneförhandlingarna på central nivå. Det var inte helt lätt för LO som då hade större problem mellan låglöne- och höglönegrupper än nu. Först när de branschvisa förhandlingarna visade sig ge högre löner, men i form av luft som försvann i inflationen, så kunde de centrala förhandlingarna bli norm i över 25 år.
Den här berättelsen, utmärkt beskriven i boken "LO-1900-talet och ett nytt millennium" av Anders L Johansson och Lars Magnusson, visar också hur svårt det kunde vara att få ihop den fackliga och den politiska delen av arbetarrörelsen.
Hösten 1949 hade den tidens socialdemokratiske statsminister Tage Erlander redan vunnit sitt första mycket hårda val som partiledare mot Folkpartiets Bertil Ohlin (1948) och hade redan hunnit bli respekterad och känd i arbetarnas led. Det var nog tur det när han inför LO:s representantskap hotade med S-regeringens avgång. Bakgrunden var att det trots en överhettad ekonomisk situation rådde stor oenighet om hur avtalsrörelsen för 1950 skulle läggas upp.
Så här sa Erlander: "... fackföreningsrörelsens uppgift, är att slå vakt om medlemmarnas intressen, den politiska sidan av rörelsens uppgift är att försöka skaffa åt oss så stort inflytande som det överhuvudtaget är möjligt. Vi måste med andra ord försöka föra en politik, som skänker åt oss ett fortsatt inflytande, för i annat fall så lär det inte bli någon 3-veckorssemester och inte någon kompensation för skiftesarbetare och inte något annat heller."
Politiska reformer användes för att dämpa lönekraven. Samtidigt blev resultatet höjda reallöner i stället för luft i lönekuverten. Så las grunden till rekordåren och det svenska välståndet.
Men hur är det då med påståendet att utan oss, så blir det "inte något annat heller". Nu vet vi hur det blev. De första borgerliga regeringarna på 70-talet ville visa sig lika goda försvarare av välfärden som sossarna. De lyckades inget vidare men välfärdssystemen fanns kvar. På 90-talet kom krisen innan de borgerliga hann riva alltför mycket, även om det var ambitionen. Sossarna tog på sig uppgiften att ordna ekonomin. Och välfärdens grunder fanns kvar.
Men efter 2006 har de borgerliga verkligen lyckats med sina outtalade avsikter. Reinfeldt sa att han skulle försvara välfärden, men har gjort något annat. Dels genom aktiva beslut, som raserandet av a-kassa och sjukförsäkring, dels genom att inget göra. Han har struntat i att höja taken i dessa försäkringar som därför ger allt sämre skydd.
Ann-Marie Lindgren har rätt när hon i AiP beskriver läget efter sex och ett halvt år med Reinfeldts styre så här:
"Vi lever i dag i ett land där sjuka och arbetslösa behandlas som skräp. Som mindervärdiga individer som parasiterar på andra, ansvarslösa figurer som inte vill anstränga sig tillräckligt och för sitt eget bästa måste hårdpressas ekonomiskt att bli av med sin cancer och skaffa sig det där jobbet som arbetsgivarna inte vill erbjuda. ... Det handlar om människosyn. Moderaterna har sjösatt ett tänkande som legitimerar iskyla mot människor i utsatta situationer de inte valt och sällan har verklig makt över."
Så går det när arbetarrörelsen förlorat det politiska inflytande som Tage Erlander en gång talade om.
