David Bowie
"The next day"
(Sony Music)
Bästa låtar: "I'd rather be high" och "Where are we now?"
Relaterat
Artikelbilder
Det är ju inte direkt en skräll att manliga recensenter gått upp i spinn över David Bowies första platta på tio år. Superlativer har överlag haglat över The Thin White Dukes nya alster med liknelser vid hans tidigare storverk, framför allt Berlin-trilogin.
Och visst, den är bra. Men inte hela och jag ger mig katten på att om den släppts 2004 så hade recensenterna varit mer njugga. För det här är varken modernt eller nyskapande. Men det låter Bowie och Bowie när han är som bäst.
För mig är bäst när han har med de härliga gitarrerna med lika delar skeva riff, snygga slingor och atmosfäriska ljud, där ekona av "Heroes" och "Scary monsters" är tydligast. Till och med på förstasingeln och plattans utböling "Where are we now?" spelar en ensam gitarr en viktig roll.
Att han sedan vid 66 års ålder och efter närmare tio års pensionering återkommer med sin mäktiga stämma i behåll är bara att tacka för. Alla musiklegender har inte lyckats lika bra (Lex Bob Dylan).
Det stora minuset är dock ett antal transportsträckor som inte gör någon glad (troligen inte ens Tin Machine-fansen). Det är framför allt de där lite hårdare försöken som Bowie gör då och då och som bara låter skit, som "(You will) Set the world on fire". Men även poptramset i "Dancing out in space" hade jag klarat mig utan.
Men det är lovande (om man kan kalla en 66-årings verk så?) inför fortsatta äventyr och en välkommen comeback för en legend som jag trodde var pensionerad för gott.
Henrik Larsson/TT Spektra
