Vi sitter i en långsam karusell som med Sven Wollters bergatroll Puck till hjälp snurrar oss mellan världar. Premiärkvällen är nästan overkligt varm och det är skönt när vridläktaren snurrar oss in i skugga. Det är onsdag kväll och nypremiär för En midsommarnattsdröm i Döda fallet. 

Liksom i fjol är regissören Karl Seldahls saga en busigt leende och hjärtevärmande upplevelse. Jag tänker på de lager som adderats till just den här midsommarnattsdrömmen. Hur den svunna stadsstaten Aten tolkas av Shakespeare i det sena 1500-talet för att sedan blandas med folktro, hederskultur och glidande samtid till ministaten Ravund. En parallell verklighet där historien gift ihop sig på ett annat sätt. Det är finurligt, infallsrikt och som Puck säger:

– Det är förr och nu och alltid, eller som vi säger här döda fall-tid. 

Det är nutidsreferenser, gröna-vågen-inspirerade folkdräkter, mängder av lokala blinkningar, döden dö eller kloster om man inte vill gifta sig som pappa vill, punkiga vittror och flanellskjorteklädda skogshuggare.

En egen och hel värld. 

Här blir originalets fyra älskande: Hermia, Lysander, Demetrius och Helena till Ingmarie, Peranders med packmoppen, Lennart och Lena. Peranders och Ingmarie älskar varandra men Ingmarie är bortlovad till Lennart som kräver sin rätt. Och som Lena är dödligt förälskad i. Peranders och Ingmarie flyr den ravundska lagen tre mil bort – men i skogen härskar älvkungen Oberon (eller är han kanske Näcken här?) och ställer både till och reder ut med hjälpredan Pucks hjälp och stjälp. Lite älskogsört på ögat och vips blir man dödligt kär i en ann. Här finns också älvdrottningen Titania och hennes följe av vittror. Och de strävsamma skogshuggarna som kämpar med komiska sorgespelet om Pyramus och Thisbe som de vill framföra vid markisinnan Alicias bröllop. I det sistnämnda finns mycket komik och den som vill hittar även en metadiskussion om teater här.

Jag har mycket roligt åt förvecklingarna i skogen där de unga älskande blandar pungsparkar och slapstickslagsmål med poetiska kärleksbetygelser och diskodans till en svensk version av Stings Every breath you take. Kim Anderzons Titania och Ingmar Virtas skogshuggare Niklas Botten är mycket roliga i sin förtrollade älskog. 

Skådespeleriet över lag är av mycket hög klass. I fjol tyckte jag att man kunde se vissa skarvar mellan amatörer och proffs men årets uppsättning är så sömlös den kan bli i det avseendet. Förändringarna till i år är dock av det mer subtila slaget. Här finns några nya skådespelare: en av dem är Mikael Rahm som på ett snyggt sätt gör så mycket man bara kan av den inte så stora rollen som skogshuggaren Hugg. 

Nämnas bör också Lasse Sörlins musik och en ljudläggning som blir till scenografi för hörseln, liksom vridläktarens rörelser vid inträdet i vittervärlden bygger rum för balanssinnet. 

Scenografin och kostymen är renodlad och estetisk med svarta trädsilhuetter mot den solglänsta dalgången med dess grönskiftande granar och blånande berg. Men liksom i fjol störs jag något av temposänkningen när alla älskande hittat rätt. Kanske har det också att göra med att två av historiens världar krockar när de ravundska, älskande ädlingarna blir till hånfull publik åt de strävsamma skogshuggarna. 

Hur som helst, om man inte såg En midsommarnattsdröm i fjol bör man se den i år. Och om man såg den i fjol kan man gott se om den i år, det håller den verkligen för. Däremot ska man inte vänta sig allt för stora nymodigheter.