Det har varit 33 år av upp- och nedgång för svensk dansbandskultur. I början av 1990-talet var den på utdöende och orkestrar lades ner på löpande band. Men så vände det uppåt igen och i dag är intresset större än på länge.

Det har varit 33 år av med- och motgång för grabbarna i Jannez. När basisten Richard Holm för-olyckades på sin mc sommaren 2007 var det ett hårt slag som först gjorde att det kändes omöjligt för de övriga tre att fortsätta. Men med fansens enorma stöd och tack vare att de hittade en ny duktig basist i Jörgen Sandström bestämde de sig för att jobba vidare.

Vi träffar Peo, Janne och Kjelle över en fika i Östersund på tisdagskvällen. Snart ska de sätta sig i bussen och köra ner till Västerås där de håller på att spela in en skiva. På vägen ska de hämta upp Jörgen, som åkt i förväg till Leksand.

Tack vare framgångarna i tv:s Dansbandskampen har de fått kontrakt med ett av de stora skivbolagen och nu ska de göra sin första cd i en riktigt avancerad studio. Skivan innehåller bara nyskrivet material. Och de har haft mycket att välja på:

– Plötsligt fick vi oss tillskickat en massa nya låtar. Bra låtar, säger Kjelle och ser belåten ut.

Men det kommer fortfarande att låta som Jannez?

– Jo, fast på skivan låter det skiva och inte som vi gör på dans. Eftersom vi inte har något förinspelat med oss när vi står på scen så blir det jättestor skillnad mellan att höra oss på skiva och live.

Jag har länge undrat vad som är hemligheten med ert alldeles speciella sound. Att det blir sån’t tryck när ni spelar och att ni är så lätta att dansa till – kan ni förklara vad det beror på?

– Nej du, det vet vi inte själva. Vi vet bara att det inte går att säga att det är trummisens, basistens eller någon annans förtjänst. Det är helheten, allihop ilag som skapar soundet. Och eftersom vi spelat ihop så länge så sitter det stabilt.

En annan sak som är smått unik med Jannez är att ni hela tiden lyckats locka en ny, ung publik, samtidigt som ni behåller de gamla fansen. Aldrig är det så blandade åldrar på dansgolvet som när ni spelar. Hur gör ni?

– Det kan vi inte heller förklara. Vi kan bara konstatera att vi är inne på vår tredje generation dansare i dag. När vi spelar på bygdegården hemma i Laxsjö på annandag jul, vilket vi gjort i 30 års tid, brukar vi nuförtiden se barnbarnen till dem som var där de första åren.

Att prata minnen med Jannez är att få en inblick i slit som känns nästan ofattbart hårt. Den första tiden spelade de uppemot 250 kvällar per år som mest. När intresset för dansbanedans låg som lägst blev det mycket krogspelningar och det var inte alltid kul. Både publik och arrangörer var tämligen ointresserade av vilka som stod på scenen och spelade:

– Iblann kännt man se int’ värd skit’n inpönö skon, säger Kjelle.

Norrland var arbetsfältet de första decennierna. Långa avstånd, dåliga vägar – och en buss som aldrig fungerade.

– Tänk när den gick sönder någonstans i närheten av Porjus mitt i natten mot en söndag. Där stod man i 35 graders kyla, utan mobiltelefon och visste att det knappast skulle komma förbi någon bil förrän på tisdag morgon...

Naturligtvis blev familjelivet lidande av allt resande och i dag kan papporna i Jannez sörja lite över att de jobbade så mycket när barnen var små.

– Samtidigt hade det fördelar också. Ibland var vi hemma många dagar i sträck och hann verkligen umgås med ungarna. För dem spelade det ju ingen roll om det var helg eller vardag när vi träffades.

Och hur har det varit med relationerna inom bandet? Hur orkar ni leva och arbeta så tätt ihop? Blir ni aldrig osams?

– Jo, självklart. Vi kan vara ganska keiku allihop, säger Peo.

– Ibland ryker vi ihop och rensar luften. Gjorde man inte det skulle man inte kunna fortsätta tillsammans, säger Janne.

I slutet av 1990-talet inträffade vändningen för dansbandsbranschen. Band som Arvingarna och Barbados hade banat vägen för lite tuffare dansbandsmusiken även i södra Sverige och Jannez minns ett dansforum i Huskvarna 1998 där det bara ”small till”.

– Vi hade en fantastisk publik som verkligen lyfte oss och övertygade arrangörerna att vi var ett band att satsa på. Den sommaren var vi det mest bokade bandet av alla i folkparkerna.

Det var tur att det vände när det gjorde, säger Peo:

– Annars hade vi inte kunnat fortsätta spela på heltid.

Heltid innebär i dag ungefär 120 spelningar per år – fast nu kanske det blir lite mer framöver.

– Sommaren var redan lagd när vi fick det stora genomslaget i Dansbandskampen. Men vi får väl se framåt hösten.

Reklamvärdet av tv-satsningen går inte att underskatta.

– Vi hörde just att Larz-Kristerz sålt 90 000 ex av sin skiva och när gjorde ett debuterande dansband det senast? Det här känns verkligen kul, säger Kjelle, Peo och Janne med en mun.

Kul är det också att bli uppmärksammade med LT:s kulturpris, tycker de.

– Vi har nog inte förstått det riktigt än. Men självklart känner vi oss mycket, mycket hedrade.

Fotnot: Ordet keiku (uttalas ”tjejku”), som Peo Gruvelgård använder för att beskriva både sig själv och sina bandmedlemmar, är jamska och betyder ungefär tjurskallig.