Grafiska Sällskapet fyller hundra år och därför vill man uppmärksamma den annars lite undanskymda grafikkonsten lite extra.

Hela salen är fullsatt av konstnördar och vetgiriga människor (mest kvinnor).

När det är dags för pauserna får Claes Moser avbrytas av JLK:s ansvariga och påminnas: ”nu är det kaffe”, ”nu är det lunch”. Alla vill höra mer och mer, Claes Moser har inget problem att fylla dagen med svensk konsthistoria och grafisk materialfakta.

Ni som missade detta; håll utkik nästa gång det vankas föreläsning.

Han inleder med att beskriva hur hans konstintresse började. Under sin tid på Handelshögskolan lade han halva studielånet på en J.A.G. Acke.

– Mina föräldrar tyckte jag var galen som köpte konst för en sådan stor summa. Jag skulle ju leva ett kvarts år på de pengarna.

Såhär i efterhand tycker han dock att inköpet var ett lyckokast. Och han grämer sig över att han inte kunde köpa mera konst då han fick så bra tillfällen.

Många känner igen Claes Moser från hans medverkan i Antikrundan. Eftersom han är så förknippad med programmet kan jag inte låta bli att få lite vibbar av Antikrundan under föreläsningen.

Den stora frågan är som vanligt vad saker är värda. Fokus ligger ganska mycket på värde och vad som anses höja respektive sänka grafisk konst. Många antecknar friskt information som inte får glömmas när man står där på loppisen och undrar om man gjort ett fynd.

Reproduktioner i massproduktion är inget som har högt värde. Claes Moser vurmar för det genuina och det äkta.

Orädd tar han upp ett konstnärsproblem som även idag är aktuellt. Konflikten mellan det kommersiellt gångbara kontra konstnärers utveckling. Bruno Liljefors målningar kanske inte alla skildrar en utveckling och målarintresse för djur och natur. Slutet av hans karriär är präglat av försörjning av en stor familj och ett tungt artilleri som ska snurra ekonomiskt.

Att många konstnärer sejfar och stagnerar eftersom det säljer bra och ger utställningar verkar vara ofrånkomligt när det gäller överlevnad och brödfödan.

Claes Moser är otroligt påläst och proffsig. Att lyssna på hans hesa djupa röst ger mersmak och entusiasmerar. Jag går hem från föreläsningen med en glad, skön känsla i kroppen som förmodligen delas med flera åhörare.

Dock funderar jag lite över varför han inte tog upp några kvinnliga konstnärer, det är synd eftersom det blev lite väl gubbigt.

Fast på slutet nämnde han Lena Linderholm som ett exempel på dekorativt måleri som mest blir till design. Hon är en konstnär som styrs av det gångbara och kommersiella, absolut inte politiskt korrekt.

Linda Petersson