I vår hall hittar man det vanliga. Ni vet, det är grus på golvet, udda vantar, skor till förbannelse, en barnvagn man alltid slår tårna i och femhundra vinylskivor.

Ja, ni läste rätt. Fem. Hundra. Vinylskivor. Alla av samma sort. Och det handlar inte om att jag har något slags pervers böjelse och därför travat "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" upp till taket.

Nej, det är så att min make när en dröm om musiken och det är hans band, Grande Roses, som äntligen fått sitt debutalbum levererat. Hem till oss. Jättekul!

Det där jättekul-et var genomironiskt för hur fint jag än tycker det är att skivan äntligen är tryckt så vill jag helst inte ha samtliga exemplar staplade i vår hall.

Började med blockflöjt. Med anledning av det stundande skivsläppet har min make de senaste veckorna gett ett flertal intervjuer för tyska musiktidningar (Grande Roses är signade av ett tyskt bolag). I en av intervjuerna fick han frågan hur det kommer sig att lilla Sverige levererar så mycket bra musik.

Vi fortsatte fundera på det där och kom fram till att kanske har det med kommunala musikskolan att göra? Mitt första instrument var blockflöjt, ville spela fiol men tvingades att börja med blockflöjt. Det blev bra, älskade min flöjt som var i vaniljgul plast med ett fint vinrött fodral, eller var det kanske brunt. Nåväl. Glädjen jag kände när jag för första gången satte varenda ton i "Hej sa Petronella" var inte att ta miste på.

Klandervärda kunskaper. När jag så spelat mig mätt på blockflöjt var jag heller inte längre sugen på fiol. Det var tidigt nittiotal och tidens anda fick mig att i stället välja keyboard. Minns så väl hur jag under den allra första lektionen fick sätta ut noter på ett notblad, ytterst godtyckligt, då mina kunskaper kring detta musikens språk vid denna tid var minst sagt klandervärda, blockflöjten till trots.

Men när sista noten var nedpräntad satte sig läraren vid orgeln (vi fick spela på en gammal elorgel trots att kursen hette keyboard – that’s what a byskola do to you) och så spelade hon den melodi jag just skapat.

Det lät förmodligen bedrövligt men det hörde väl inte jag, var i stället helt betagen av det faktum att jag just gjort en låt. Eller, vi kanske ska säga melodi. Eller, snarare en trudelutt, kanske. Men ändå.

Ingen större keyboardist. Sedan frågade läraren om det fanns någon låt jag ville lära mig under terminen och svaret kom tveklöst och utan betänketid, "Another day in paradise" med Phil Collins. Och så blev det. Men trots att jag lärde mig den utantill blev det såklart ingen större keyboardist av mig, fast glädjen i att kunna noter och att förstå lite kring det här med musik har gett mig mycket, även som vuxen.

Därför är det rätt triste tristemente att allt oftare höra om politiker som vill lägga ned kulturskolor runt om i landet. Vi måste protestera, appassionato.