Politisk övertro på dyra sportarenor
Relaterat
Det Björn Sandal och Anton Waara skrev i LT i lördags (2 februari) att alla ska ha råd att sporta på lovet är i grunden mycket bra, men jag måste bara få säga att jag tror att de har gjort en rejäl tankevurpa när de slår sig för bröstet med detta aktivitetsutbud, i samma mening som de hänvisar till problemen med barnfattigdom.
En gång i en inte för avlägsen tid var det så att de minsta och svagaste kunde finna en varm plats i idrotten. Detta har genom åren räddat många vilsna ungdomssjälar från självdestruktivt beteende och även besparat samhället enorma kostnader senare i livet i form av kriminalvård, rehabilitering samt förstörd egendom av ungdomsligisten i fråga.
Men i dag vill jag hävda att det ser lite annorlunda ut. Har man inte föräldrar som skjutsar, motiverar och stöttar sina barn kommer man aldrig in i idrottsrörelserna på samma sätt som förr, för det krävs så mycket engagemang av nämnda föräldrar.
Just därför tycker jag att det är olyckligt att man nu lägger så otroligt mycket av våra skattepengar på att satsa på idrottsanläggningar där det krävs såpass dyra utrustningar, för att utöva sporterna, att även om det är i stort sett gratis att nyttja dem, så har många inte råd att köpa grejerna för det.
Samtidigt drar man in på kostnader genom att sluta att underhålla uteisar som är i stort sett gratis att underhålla i jämförelse med kostnaderna för den nya arenan. Odenvallen som varit en självklar samlingsplats när man velat spela lite bandy eller hockey med kompisar, utan att för den skull vara aktiv i någon förening, kommer man nu att ta bort belysningen ifrån och tanken är väl att Odenvallens is och rink ska försvinna helt med tiden!?
Gå ut på stan och fråga något hundratal 60-80-talister om var de lärde sig åka skridskor så tror jag att man kommer få svaret att den allra största majoriteten gjorde det på kommunalt underhållna utomhusisar, medan någon promille kommer säga att de gjorde det på en inomhusrink. Försök inte inbilla oss att det kommer vara fritt fram att klampa in på arenan när den står klar och åka några varv, eller spela en kompismatch rinkbandy.
En annan inrättning som betytt betydligt mer för att plocka upp de här ungdomarna på glid än idrotten (just för att dessa personer aldrig tar sig in i lagidrotten) är fritidsgårdarna. Dessa håller också på att försvinna sakta men säkert. Hela idén med en fritidsgård är att det är många små utspridda i alla delar av staden, inte stora gårdar, där man kan flyta igenom anonymt utan att få den där vuxenpersonens uppmärksamhet. Vi har och har alltid haft väldigt bra fritidsledare i vår kommun och själv spenderade jag mycket tid på Morénska Villan där bland andra legendarerna "Frillen" och "Loffe" med flera fanns. Sådana förebilder är oerhört viktiga i den åldern även om man har ett tryggt och uppstyrt hem, men såklart ännu viktigare om man inte har det. Nu finns inte Morénska Villan kvar längre på grund av besparingar, men frågan är om man verkligen sparar så mycket i det långa loppet? Vad kostar inte en vilsen arg klottrare som aldrig får respons på sina rop på hjälp? Min gissning är att om varje fritidsgård lyckas prata två-tre sådana tillrätta varje år (vilket jag tror att de gör) så har de sparat in mer än de kostar. Tyvärr syns inte sådana besparingar i ekonomernas staplar.
Jag vill avsluta med att säga att jag inte på något sätt är emot satsningar på idrottsrörelserna. De har betytt och betyder fortfarande så otroligt mycket för många, både barn och vuxna. Fortfarande är det många som hittar sitt fotfäste i en klubb eller förening och allt sådant är oerhört viktigt. Jag fick för någon vecka sedan veta om verksamheten som pågår i Ungdomens hus mellan nya arenan och jämtkraft arena, och det jag hörde tyckte jag lät fantastiskt sunt och bra, men då ska vi vara medvetna om att det är ÖFK som driver det projektet, inte kommunen.
Det enda jag efterlyser är lite balans. Kanske bör man sprida pengarna på alla dessa punkter jag tar upp här istället för att lägga alla ägg i en korg? Visst kan man hävda att det är olika budgetar och så vidare, men vi vet ju alla att pengarna i botten kommer från samma kassa, samt att det är våra folkvalda politiker, som sköter budgetarbetet.
Kanske borde man sluta tänka i banorna att det är vattentäta skott mellan pengapåsarna?
Jag kanske är en tvär djävel helt enkelt, som resonerar såhär, men jag tror och hoppas ändå att det finns en hel del därute som håller med mig.
Johan de Sinegube
