I Lantbrukets affärstidning nr 87, den 2 december, tar en grupp ledande centerpartister i Västmanland upp frågan om den havererade rovdjurspolitiken. Vi delar helt de synpunkter och krav som framförs i inlägget från Västmanland. Allt större delar av landets befolkning känner sig förtvivlad och maktlös med nuvarande rovdjurspolitik, som åsamkar dem orimliga kostnader och ständig oro för sina husdjur samt drastisk försämrad livskvalitet.

Den biologiska mångfalden i Sverige omfattar cirka 30 000 arter av flercelliga organismer, varav ett hundratal är utrotningshotade. Det är då en cynisk utopi att som nu satsa nästan alla resurser på en enda art, vargen, som dessutom är så livskraftig att omvärlden betalar ut skottpengar och använder gift för att försöka minska vargstammen. De övriga arterna får klara sig bäst de kan. Den enda vetenskapliga undersökningen som gjorts med beräkning av vad svenska folket totalt förlorar i kostnader och förluster (bland annat förlorad livskvalitet) med 500 vargar i Sverige, landade på drygt 6 miljarder årligen i 1993 års penningvärde. Dessa pengar skulle kunna användas för andra mer angelägna ändamål, exempelvis sjuk- och åldringsvård.

Det är uppenbart att svenska politiker och myndigheter inte insett allvaret i situationen med åsidosättande av folkvilja och berörda människors behov och berättigade krav. En allt större del av svenska folket upplever dagligen att deras mänskliga rättigheter åsidosätts utan bärande skäl. Detta är oförenligt med en demokratisk rättsstat. Sveriges regering och riksdag borde ta lärdom av vad som hänt, och just nu händer, i vår omvärld med allt hårdare toppstyrning av folkgrupper som anser sig rättslösa och till slut blir allt mer desperata.

Den nya så kallade älgförvaltningen är ett skräckexempel på toppstyrning och ingrepp i enskilda markägares äganderätt och rådighet över egen mark. Påståendet att förvaltning och beslut förs ner närmare de enskilda markägarna, genom att de i praktiken förlorar hittillsvarande rätt att bestämma och förfoga över jakten på sin egen mark, är helt oförklarligt. Fortsättningsvis kommer de jaktliga besluten att fattas av andra, över huvudet på de enskilda markägarna, som får nöja sig med att vara fodervärdar åt beslutfattarnas vilt. Drabbade skogsägare kommer inte att kunna skydda sin skog mot viltskador. De kommer att hamna i samma situation som framgår av handlingarna till regeringens beslut Jo2009/1976.

De som ändå kommer att få skjuta någon älg i fortsättningen, kommer att tvingas köpa älgen av staten och de tillskapade kollektiven, genom de skyhöga avgifter det nya systemet medför. Den fria kalvjakten är ett kortvarigt lockbete. När vargen inom några år uppnår riksdagens mål om livskraftig stam, kommer ett kalvförbud som brev på posten, i likhet med vad som i huvudsak tillämpas i vår omvärld med livskraftiga vargstammar. Därmed går en 230 årig epok med rättssäkerhet och svenska bönders hävdvunna jakt på egen mark i graven. En jaktepok som varit så framgångsrik att 1982 sköts hälften av hela världens älgar i Sverige, som endast utgör 1 procent av älgens globala utbredningsområde.

Stoppa det nya älgjaktsförslaget, och lägg det där det hör hemma – i papperskorgen.

Jägarnas Riksförbunds mellansvenska samverkans grupp i viltförvaltningsfrågor

Jämtland Härjedalen, Västernorrland. Gävleborg, Dalarna, Västmanland, Uppsala, Södermanland, Örebro, Värmland, Västra Götaland och Halland. Talesman e.u. Bernt Lindqvist