Allmänt sett så konsumerade alla i Sverige under slutet av 1980-talet 5 procent mer än vi tjänade. Under 1990-talet uppkom en kris som lärde oss att vi måste spara.

Vi sparade allmänt i landet cirka 10 procent och sysselsättningen rasade. Det var inte bra just då men vi vann på det senare. Vi hade lärt oss att vara försiktiga. En lärdom som vi hade glädje av när suprimelånen och bankkriserna som USA startade drog genom världen. Men det finns allvarligare samband som gäller vår ekonomi framöver.

Vi som är födda i slutet av 1930-talet och under första delen av 1940-talet är många. Vi är resultat av att våra föräldrar såg en ljusare framtid när krigslyckan vände för nazistarmén i Stalingrad 1943 och att bostadsregleringen från 1939 skapade möjligheter för unga familjer att sätta bo på ett bra sätt.

Men när vi som är födda 1940-45 börjar behöva vård då kommer det att bli en stor belastning på samhällsekonomin. Vi är så många att den offentliga ekonomin inte kan vila på enbart beskattning av arbete. Om inget ändras så kommer kommunalskatten att behöva öka med 12-13 kronor till 42-44 kronor! Detta enbart för att klara äldrevården.

Dagens offentliga intäktsstruktur matchar inte morgondagens utgiftsstruktur.

Man måste börja redan nu att fundera över vilka åtgärder man skall vidta. Skall beskattningen även framöver vila tungt på arbete? Om arbetet minskar och produktiviteten ökar, då ökar köpkraften. Bör man då inte fundera på att ändra beskattningen från arbetsbeskattning till beskattning av produktivitetsökningen?

Man kan också fundera över vad det är som är så viktigt att det måste betalas med skatter. Här finns två områden som kommer att vara skattefinansierade framöver, det är skolan och sjukvården. Men kan man frilägga socialförsäkringarna från skatteutrymmet. De stora kostnadsposterna i offentlig ekonomi är socialförsäkringarna och kommunal/landstingsverksamhet.

Här borde man fundera på att lägga över socialförsäkringarna till arbetsmarknadens parter. Då kommer parterna dessutom att få ta ett direkt ansvar för t ill exempel rehabiliteringsfrågorna.

Under 50-60-talen hade vi arbetskraftsbrist i landet. De som då behövde äldrevård var födda kring sekelskiftet.

Vi löste arbetskraftsproblemet med invandring. 1950 var 40 procent av kvinnorna ute i arbetslivet, i dag är det 80 procent.

Mellan 1950 och 1970 hade vi det största antalet hemmafruar någonsin i landet. 1971 avskaffades sambeskattningen vilket gjorde att familjerna såg det ekonomiskt fördelaktigt med att båda makarna var ute arbetslivet. När pensionen infördes var medellivslängden cirka 55 år och pensionsåldern 67 år. Skulle vi behålla det avståndet mellan medellivslängd och pensionsålder i dag så blev pensionsåldern satt till runt 90 år!

Slutsatserna är att vi måste lägga över beskattningen från arbete till beskattning av produktiviteten, flytta ut finansieringen av socialförsäkringarna från skatteutrymmet till arbetsmarknadsparterna och förlänga den aktiva tiden för arbete. Om vi inte gör detta så blir skattebördan för de allt färre i arbetsför ålder orimligt stor eller så blir det en kraftig standardsänkning för de som behöver vård på äldre dagar.

Gusten Rolandsson

Distriktsordförande I SPF Jämtland