Till att börja med tycker jag att det är bra att Ralph inleder en debatt kring min bok ”Kungen av Jämtland”. Det var jag beredd på och såna här böcker ska naturligtvis diskuteras. Fattas bara. Sen kan man göra det på olika sätt. Ralph väljer inte helt oväntat konfrontation. Han utnämner texten till en ”seg spya”... ”underlag för förtalsmål”... etc. 

Well, fair enough. 

I så fall är de positiva omdömena om Maths och Helen inbakade i denna spya (antar jag). Liksom min ambition att teckna en större bild kring huvudpersonen, tidsandan, mytbildningen, det politiska spelet, det massmediala klimatet under de här åren.

Men visst, som fan läser bibeln och allt det där... helt väntat med den här sortens kritik.

Det börjar dock bli lite tröttsamt med (mer eller mindre) förtäckta anklagelser om att jag är en del av en socialdemokratisk ”komplott”; att boken är ett beställningsjobb eller att det är ”avundsjuka” som driver mig.  

Jag tror att de flesta kan tänka sig andra incitament. 

För de som tycker att ifrågasättande av makt och marknadskrafter är onödigt per definition är det förstås enklare att hantera situationen intellektuellt genom att utnämna mig till en vänsterradikal hitman. Eller Fan själv.

Att ekonomi inte är min paradgren erkänner jag för övrigt utan omsvep. 

Men det här är heller ingen bok om Maths svindlande aktieaffärer. Det står på rad ett i förordet. Ralph å sina sida är en omvittnat duktig affärsman. Och journalist. Vilket möjligen är nåt som skiljer oss två åt.

För att säga det igen: jag har ingen uppdragsgivare i den här debatten. Ralph kanske har det, jag vet inte. Jag utgår från att han skriver helt ideellt – i rollen som kritiskt granskande journalist, upprörd medborgare, mannen på gatan.

Den halvkvädna passusen om att Jamtli Förlag är ”skattefinansierat” förstår jag inte alls. LT/ÖT med flera uppbär presstöd... SVT, där Ralph en gång jobbade... finansieras med en form av licens/skatt. Det finns med andra ord ganska många verksamheter som helt eller delvis har nån form av statligt eller kommunalt stöd.

Debatten om hur dessa skattepengar används ligger öppen. Även för mig. Även när det gäller projekt som exempelvis Björntanden.

När det gäller ett lösryckt citat som ”jävla psykopater” (från kapitlet Stadsdel Norr) är det – och andra omdömen – ett exempel på hur det lät från b-å-d-a sidor i affären. Intressant tyckte jag. Att få inblick i spelet mellan Östersunds kommun, Peab, FFAB och Fabös.

Där hettade det till ordentligt emellanåt.

Matematikern Ralph Rentzsch hakar dock upp sig på att det finns ”färre än tio namngivna” kritiker i min bok och då undrar vän av ordning: var går gränsen för trovärdighet i det här sammanhanget? Vid femton namngivna kritiker? Tjugo? Trettio? Och det tjugotal namngivna människor som i boken hyllar Mats som en duktig, ambitiös, empatisk och omtänksam människa...? Hur är det med den trovärdigheten i så fall? Är det bara den negativa kritiken som ska misstänkliggöras?

Uppenbarligen.

Ralph avfärdar hela min bok som ”skvaller”. Ordagranna citat ur högskoleuppsatser, andra böcker, facklitteratur, tidningsartiklar i rikspressen etcetera expedieras med ett brutalt yxhugg. 

Jag har intervjuat kommunalråd, statstjänstemän, näringslivstoppar, vd:ar, ekonomijournalister, forskare, projektledare ...

Inget att ha enligt Ralph.

En åsikt som för de flesta antagligen pekar på att min bok kanske ändå har vissa kvaliteter. Om Ralph å andra sidan hade gillat den... tja, då hade det varit fara å färde.

Huvva.

Till sist: Överlag kan man säga att just kapitlet LT är en osedvanligt snårig historia där det finns många olika sanningar. Jag skildrar en av den. Och mina källor är väldokumenterade.

Materialet för denna bok kommer att finnas i Jamtlis arkiv för framtida forskning. I det materialet finns det en hel del intressanta saker som jag av barmhärtighetsskäl lagt åt sidan den här gången. Däribland tidigare korrespondens med Ralph Rentzsch.

Jens Ganman