I fredags köpte jag Jens Ganmans bok, ”Kungen av Jämtland”. Jag kan väl säga att det är ett märkligt epos. Trots att boken ska handla om Maths O Sundqvist handlar den lika mycket om Helen Olausson.

Kapitlet Stadsdel Norr på bokens sida 106 inleds med meningen ”jävla psykopater”.

Ganman åberopar, som i 99 procent av fallen anonyma källor som också ska ha sagt ”totala maniacs”, ”galningar”, ”hur fan kunde de där få gå lösa?”, ”en mörk period i Östersunds historia”.

Ganman försöker sedan jämna ut det sagda med att åberopa att minst lika många sagt ”välgörare”, ”entreprenörer”, ”enkla”, ”snälla människor”, ”utan dem hade utvecklingen stått stilla”.

Bokens problem är väl just detta, den är pepprad med utryck som girig, högmodig, storhetsvansinne etc.

Det är ingen vacker bild som byggs upp av ovanstående personer.

På flera ställen påstås de hålla på med rena olagligheter.

Boken och Jens Ganman har ett riktigt stort problem. Totalt är det färre än tio namngivna personer som faktiskt står för kritiska uttalanden och påståenden.

Det gör naturligtvis faktakoll omöjlig.

Att i citatets form göra påståenden från anonyma personer i bokform är bara att ge skvaller ett nytt forum.

Ganman vill avslöja och visa en annan bild av Mats O Sundqvist.

Hade han kunnat det och haft fog för de påståenden som görs i boken hade det rimligen varit slagsmål bland de stora svenska förlagen om att publicera den.

I allt väsentligt missar Ganman också hela den långa period när Sundqvist huvudsakligen sysselsatte sig med att driva olika industriprojekt som till exempel Jämtlamell.

Boken är snarare en lång och seg spya där inte minst gamla utrangerade lokala journalister som känt sig förfördelade passar på att ge igen.

Ganman tar bland annat upp Peter Swedenmarks fallskärmsavtal.  

Där är ju fakta som inte går att komma ifrån även om det inte nämns av redaktör Ganman att Swedenmark i 25 år suttit som en av landets mest citerade ledarskribenter och drivit kampanj mot fallskärmsavtal i landet.

Saken var ju faktiskt den att det egna avtalet gav honom nästan tre miljoner om han slutade sitt jobb vid 60 års ålder. Ingenting om han jobbade kvar. Man ville ha honom kvar och han uppgav själv att han inte hade för avsikt att sluta så varför kunde han då inte släppa avtalet?

Swedenmarks agerande var väl snarare ett svenskt rekord i dubbelmoral.

Jens Ganman tar upp en mängd saker kring Länstidningen. De flesta saker han påstår är enkelt kontrollerade felaktiga.

Hade till exempel det samarbete med ÖP kommit till stånd som Sundqvist ville genomdriva i mitten av 90-talet hade Länstidningen i dag fortfarande sannolikt varit en fristående tidning.

När det gäller ekonomi inser man att det knappast är Ganmans paradgren.

Aktieklippare köper aktier där man tror sig tjäna mest pengar snabbast.

Sundqvist kan man notera köpte stora aktieposter i vissa bolag för att få inflytande i bolagens styrelser. Det innebär att man vill vara med och styra bolagen. Inte att man vill göra klipp.

Projektet Björntanden sågas med att det byggde på stor del offentlig finansiering i olika former.

Ursäkta mig? Och?

Jag har själv varit och tittat på ett rymdobservatorium uppfört för 5 miljoner på en fjälltopp i Gäddede. Över halva finansieringen var offentlig.

Rymdobservatoriet är ett utmärkt exempel på hur en till synes otrolig idé kan genomföras med rätt drivkraft.

Att åberopa Östersunds två socialdemokratiska kommunalråd är också roligt.

De och en massa tjänstemän påstås ha fått lägga ner en massa arbete på idéerna kring Björntanden och Stadsdel Norr.

Som länsbo frågar jag mig då vilka andra visioner de hade som fick stå tillbaka.

Hade Mats O Sundqvist haft kvar sin verksamhet i dag hade värderingen varit en helt annan.

Det kommer inte fram någonstans.

För övrigt kan man bara konstatera att bokens 368 sidor verkar vara mer fiktion än fakta.

Jamtli och dess verksamheter tillhör de mest skattefinansierade i länet.

Frågan man kan ställa sig är om det är i linje med Jamtlis uppdrag att ge ut en bok med så tveksamt innehåll. Uppgifter i boken jag kan kontrollera är direkt felaktiga.

Vissa delar utgör också vad jag kan se utmärkt underlag för inte bara ett utan flera förtalsmål.

Eventuella förtalsmål där inte bara författaren utan även förlaget hamnar i skottgluggen.

Ralph Rentzsch